Film: Lion

Titel: Lion
Premiär: 25 december 2016, Sverige
Längd: 1 h 58 min
Skådespelare: Sunny Pawar, Dev Patel, Abhishek Bharate, Priyanka Bose, Nicole Kidman, David Wenham, Rooney Mara
Genre: Drama

Betyg på IMDb: 8,1

Länk till IMDb

Handling: "Saroo är en ovanligt klok och äventyrslysten 5-åring som bor i en liten by i centrala Indien. Hans storebror Guddu är hans idol och han vill precis som sin bror bidra till familjens försörjning. En natt så tappar de två bröderna bort varandra på en tågstation och Saroo hamnar på ett tåg som för honom hundratals mil bort till Calcutta där ingen förstår hans språk. Efter en tid som gatubarn hamnar han på ett statligt barnhem där man resultatlöst försöker hitta hans familj. Så småningom adopterad av en australiensisk familj som ger honom all den kärlek och omsorg han så länge saknat."

Kommentarer: Den här filmen slet ut mitt hjärta, stampades på för att sedan åter igen krossas. Klump i magen hade jag i stort sett hela filmen, gråt mig igenom halva filmen men åh så bra den var. 

Lion är den gripande sanna historien om Saroo Birerley, baserad på hans bok “A long way home”. Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om lille Saroos uppväxt i Indien. En dag somnar han på ett tåg som tar honom till mångmiljonstaden Calcutta där han först hamnar på gatan för att så småningom komma till ett barnhem. När han är fem år adopteras han till ett par i Australien. Den första delen i Indien är hemskt, så hemskt. Gatubarn är så vanliga där att ingen ens höjer på ögonbrynen när en liten pojke går runt på gatan ropandes efter sin mamma. Sen hur man får följa Saroos överlevnad på gatan i slummen med andra barn, risken för sexuellt utnyttjande är hela tiden där. Som tittare känner man en sådan förtvivlan över dessa barns situation, och jag känner förakt för hela jävla mänskligheten. 

Den andra delen utspelar sig tjugofem år senare och är något långsammare i tempo än den första, men det blir aldrig tråkigt. Handlingen utspelar sig i Tasmanien. Saroo har vuxit upp hos sina kärleksfulla adoptivföräldrar i en trygg miljö. Under en middag hos en kurskamrat med indisk bakgrund väcks minnen från hans liv i Indien. Han tipsas om nystartade Google Earth för att hitta sitt ursprungliga hem och födelseort. Han är givetvis extrem tacksam över sitt liv men någonting skaver inom honom, en längtan efter sina rötter. 

Unge Sunny Pawar är helt bedårande i rollen som pojken Saroo, det måste vara den bästa barnskådespelare jag någonsin sett, han är helt fängslande att följa. Om Oscarsgalan delade ut Oscars till barn skulle denna fantastiske pojke ha vunnit den statyn utan någon som helst konkurrens. Filmmakarna träffade 2000 kandidater för att fylla rollen som unga Saroo, vilket man kan förstå när man ser Sunny Pawars insats. 

Inget ont om Mahershala Ali som vann Oscar för bästa biroll, Monnligh är säkert bra (planerar att se den snart) men nog vad Dev Patel värd en Oscar för sin insats i Lion. Han är så himla bra i den här rollen där han är emotionellt vilsen, hans rolltolkning är så bra.

Jag brukar ha lite svårt för Nicole Kidman, hon har ju så mycket insprutat i ansiktet så det är ju svårt att se några känslor i hennes ansikte när hon är med i en film. Men här gör hon en gripande insats. 

Lion är helt enkelt en fantastisk film, det går inte att inte bli berörd och rörd av den. Det är en film som kommer stanna kvar länge inom mig, man slits mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. 

Allra sist i Lion får vi se den verkliga Saroo, på ett av sina besök till sin biologiska i Indien ihop med sin adoptivmor. Det binder liksom ihop det hela. Pojkens namn Saroo, betyder lejon på hindi.