tisdag 18 oktober 2016

Författarintervju: Fredrik Backman

Ni som har hängt med här ett tag vet att jag var helt tagen av underbara Björnstad skriven av Fredrik Backman, en av mina absoluta favoritförfattare. Min recension hittar ni här. Jag fick en fantastisk möjlighet att ställa honom ett par frågor. Stort tack till Piratförlaget för möjligheten och stort tack till Fredrik som tog sig tiden till att svara på mina frågor. Det var så mycket jag ville fråga honom men jag lyckades knåpa ihop ett par frågor.
Jag hoppas att ni gillar att läsa intervjun lika mycket som jag :)



* Björnstad skiljer sig en aning från de böcker du har skrivit tidigare där det bla är fler än en huvudkaraktär. Hur kom du på den idén? Och vad var svårast eller lättast att skriva om flera personer och deras känslor?
Det blir ju annorlunda. Man får mindre tid att presentera varje person, och färre chanser att verkligen få läsaren att känna någonting för var och en. Man måste ju också brottas en hel del med "karaktärsekonomi"  eftersom man hela tiden måste fråga sig själv: Fyller den här karaktären en funktion? För hen historien framåt? Författare som följer den riktigt hårda konservativa skolan där skulle nog säga att ALLA karaktärer som inte för historien framåt saknar funktion...men jag kan nog känna att man kan ha en funktion ändå. Man kan vara rolig, till exempel. Det är en funktion. Men den diskussionen blir väl lite som när min läkare säger till mig att "socker fyller ingen biologisk funktion i kroppen, Fredrik" och jag frågar: "Men att det är gött, då? Är inte "gött" en funktion?". Men...ja...det handlar väl om att jag aldrig börjar med historien när jag ska skriva en bok, jag börjar alltid med personerna. Då blir det många karaktärer, det är oundvikligt. Om man istället börjar med historien resonerar man nog annorlunda, då stoppar man nog bara inte exakt så många karaktärer som verkligen behövs. Men i övrigt, angående att skriva om många karaktärer? Förflyttningen förändras. Följer man bara en person blir man väldigt medveten om hur mycket tid och plats förflyttning tar i en bok: Varje gång personen ska gå någonstans så måste läsaren få följa med. Det är väldigt svårt att hoppa tidsmässigt när man följer en enda huvudkaraktär, för hela den relationen bygger ju på att läsaren och huvudkaraktären blir bästa kompisar, och då rubbas närvarokänslan om man som läsare överges helt plötsligt. "Jaha...nu har det gått två veckor mellan kapitel 2 och 3 står det här...VADÅ GÅTT TVÅ VECKOR!!! VAD HAR DU GJORT SIN JAG INTE FICK VARA MED PÅ!?" Det problemet kan man undkomma om man skriver om flera karaktärer. I och för sig drog jag nte nytta av det över huvud taget, för det finns inga stora tidshopp i "Björnstad" heller...men det är ju mitt eget problem. Där får jag skylla mig själv.

* Jag vet att du är ett stort hockey fan. Kändes det nervöst att skriva om en sport som du älskar så mycket? 
Det där är en bra fråga, som nästan ingen ställer. Folk har en tendens att tro att det är lättare att skriva om något man älskar, men det stämmer ju nästan aldrig. Om man verkligen gillar något så är man ju i regel väldigt medveten om sina kunskapsluckor, och hur lätt det är att låta som en idiot om man inte är påläst. Man är också mycket mer medveten om hur lätt det är att såra och skada människor i den värld man beskriver. Det är mycket lättare att snacka skit om saker man absolut inte vet någonting om, det kan vilken politiker som helst lära dig. Så…jo…det var otroligt kämpigt bitvis att skriva om just hockey, eftersom jag älskar det så orimligt mycket. Men jag pratade väldigt, väldigt mycket med folk som lever i och runt hockeyn, just för att få detaljerna så rätt som möjligt. Och det är väl så här för mig: Jag känner att research har tre stadier. Ett första stadie där du försöker trycka in så mycket detaljer som möjligt för att du vill BEVISA hur mycket du kan, så att ingen ska kunna kritisera dig. Sen kommer ett andra stadie, när du har researchat så mycket att du blir mer självsäker och tar bort många av de detaljerna, men istället trycker in helt ovidkommande anekdoter på sex sidor för att du inte vill låta ”bra material gå till spillo”. Och sen, efter det, kommer du till stadie tre när du har researchat så mycket att du inser att du måste börja redigera och skära bort och LITA på att läsaren förstår vad du vill ha sagt ändå. Och det är svinsvårt och väldigt ångestladdat. Och det måste man gå igenom, för det är då saker och ting har en chans att faktiskt bli bra på riktigt. Jag tror att mitt största genombrott med ”Björnstad” kom när en klok person sa till mig att ”det märks att du är rädd när du beskriver de mörka sidorna av idrotten att folk ska tro att du inte ÄLSKAR idrott. Men oroa dig inte. För det märks att du älskar idrotten. Det lyser igenom överallt. Det kommer vara ditt minsta problem.” Med det menade hen visserligen att det fanns andra problem med boken, som var mycket större, men det fattade ju inte jag. Så jag tog det som ett råd om att bara köra på, och våga skriva om mörkret utan att oroa mig så förbaskat mycket om vad folk ska tycka och tänka. Jag vet inte hur det gick. Men jag gjorde mitt bästa.

* Som jag tidigare nämnde skiljer sig Björnstad från dina tidigare böcker vara det svårt att skriva om ett mer allvarligare ämne?
Själva skrivandet förändras inte extremt mycket, men researchen blir mycket svårare. Jag intervjuade människor som hade fruktansvärda erfarenheter, och det är ett stort ansvar att hantera de berättelserna med respekt. Just den här historien, om en våldsam kultur och sexism och homofobi i en idrottsmiljö, tvingade mig ju också till otroligt mycket självrannsakan. Det är ju en mansdominerad värld jag beskriver, en som jag själv varit en del av nästan hela mitt liv, och det blev oundvikligt att konfrontera min egen roll i den. Vad för sorts lagkamrat har jag varit? Vad för sorts vän? Vad för sorts man? Jag var tvungen att ställa jävligt jobbiga frågor till mig själv. Till exempel varför jag långt upp i 20-årsåldern inte hade en enda homosexuell vän. Det berodde ju inte på att ingen av mina vänner var homosexuella, det berodde bara på att ingen av dem kände sig bekväm med att berätta det för mig. Det är inte en skitrolig grej att erkänna om sig själv. Det fanns stunder under arbetet med den här boken som verkligen kändes som att se sig själv i spegeln när man är bakfull. Man vill inte riktigt se den som tittar tillbaka. Men…ja…det är väl det skrivande är? Om jag ska försöka utvecklas måste jag gräva djupare och djupare i saker och ting jag ska berätta om. Och ibland får man börja med sig själv.

* Finns det några planer på att fler av dina böcker blir film?
”Britt-Marie var här” är upplockad av ett produktionsbolag. Så den kan bli något. Men jag försöker backa undan från de där processerna, jag var inte inblandad i ”En man som heter Ove” varken som film eller som scenuppsättningen med Johan Rheborg. Jag tror att saker och ting blir bättre om begåvade människor får köra fullt ut med sin vision istället för att jag är där och härjar och spiller majonnäs på allting hela tiden.

* Du är nyss hemkommen från årets Bokmässa. Hur känns det att möta dina läsare och publik?
Det är väldigt dubbelt. Å ena sidan är det förstås otroligt roligt och smickrande, men å andra sidan har jag ju rätt svåra sociala fobier och kan få panikångest av stress och folksamlingar. Så det är ett experiment varje gång att sätta sig vid ett bord i en lokal fylld av 100 000 pers och hoppas att någon vill att jag signerar deras bok. Jag är ju alltid på nivå 0 eller 11, jag har inga mellanlägen, så jag pratar antingen för lite eller alldeles för mycket. Och…ja, vafan, jag tror ju inte att det där är nyttigt heller: All den där uppmärksamheten. Jag tror att jag har ett alldeles för lättpåverkat ego för att det ska vara nyttigt att jag får för mycket beröm. Jag svävar så lätt iväg, och sen kraschar jag i ett svart hål av dåligt självförtroende dagen efter. Uppmärksamhet är en drog, man blir hög och tänder av på samma sätt. Så det är väldigt dubbla känslor, å ena sidan är det förstås jättetrevligt, men just därför försöker jag ju också göra det väldigt sällan. För att inte överdosera.

* Läser du recensionerna av dina böcker? Är det annorlunda mellan recensioner på bloggar respektive i tidningar?
Ja, men inte direkt efter att boken kommit ut. Jag planerar in det under en fas när jag känner att jag är mentalt redo för att ta kritik. Det är ju helt meningslöst att läsa recensioner om man inte vill lära sig någonting av dem, men för att kunna göra det måste jag liksom samla ihop min ängslighet och mitt dåliga självförtroende först och sätta mig på en plats där jag känner att ”nu…nu kan jag fan ta det. Bring it.” Det är komplicerat. Angående bloggar gentemot tidningar så finns det både skillnader och likheter. Bokbloggarna fyller ju ett enormt tomrum för svensk litteratur nu när tidningsrecensionerna blir färre och färre, och det är ju fantastiskt. Och bokbloggarna har ofta en genuin entusiasm för att faktiskt LÄSA, de oroar sig inte över sitt eget personliga varumärke och är inte upptagna med att positionera sig själva i någon sorts osynlig hierarki gentemot andra recensenter eller författare. Samtidigt behövs de etablerade recensenterna på kultursidorna också enormt mycket, de som faktiskt sätter saker och ting i ett större perspektiv, som kan läsa Sara Stridsberg och Bodil Malmsten och Karl Ove Knausgård och berätta något MER, om samhälle och samtid och vår litterära tillvaro. Som kan sätta det i ett historiskt perspektiv. Om vi ska fortsätta få fram stor litteratur måste vi också fortsätta ha stora recensenter, det är min övertygelse. Det handlar också om att vi måste ha någonting mer än bara bestsellers och topplistor, vilket givetvis innebär att jag snackar emot min egen existens här, för ingen har ju gagnats mer av bestsellerismen än jag. Men den litteratur som blir klassiker om femtio år är inte nödvändigtvis den som säljer bäst idag. Det finns litteratur som är viktig även om den inte är kommersiell. Och där är det klassiska recensentuppdraget i traditonella medier ofantligt viktigt, för de berättar för folk som mig att det finns saker därute som jag inte hört talas om och inte förstår än men som kommer välta hela min värld om jag ger det chansen. De öppnar dörren för det svåra och skriker ”LÄS EN BOK!” när jag är på väg att starta Netflix. Det är viktigt.

* Dina böcker har blivit stora succéer. Är det svårt att påbörja en ny bok?
Nej. Jag älskar det här för mycket för att kunna låta bli att skriva böcker. Jag kommer skriva även när ingen läser längre. Jag har blivit extremt och på väldigt många sätt helt orimligt välsignad de senaste fyra åren, med både uppmärksamhet och försäljningssiffror. Men det där kommer gå i vågor, jag kommer också få ett par djupa svackor försäljningsmässigt. Alla får det. Jag vet inte en enda författare som jag verkligen beundrar som inte vid något tillfälle haft ett ordentligt bakslag. Och jag hoppas att jag kan göra det här i 20-30 år framöver ändå. Då kan man inte hänga upp sig på vad som är en ”succé” och inte. Man måste borra ner huvudet och göra det man själv tycker är bra, oavsett om 20 eller 20 000 personer är intresserade.

* Vad läser du själv på din fritid och har du något boktips inför hösten?
Just nu läser jag ”Miss Peregrines home for peculiar children”. Och den är ju brutalt bra, givetvis. Jag läste Karolina Ramqvists ”Det är natten” nyligen också, och hon är ju så bra så man fattar ingenting. Ibland är det svårt att begripa att vi ens skriver på samma språk.

Till sist vill jag passa på att tacka dig för en fantastisk läsupplevelse som jag kommer komma ihåg väldigt länge. Jag ser väldigt mycket fram emot del två av Björnstad. När kan vi se fram emot andra säsongen?
Nästa år, har jag ju lovat. Men jag vågar inte riktigt spika ett datum än. Förmodligen augusti/september.

10 kommentarer:

  1. Jätteintressant att läsa! :) Vilka bra frågor du hade :)

    SvaraRadera
  2. Håller med Vargnatt! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla :) och tack för att du tog dig tiden att läsa :)

      Radera
  3. Bra frågor! Blir så avis på er som fått intervjua honom. Grattis till det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Nelly :) Kul att du gillade frågorna. Jag vart helt chockad när jag fick förfrågan, blev helt stirrig ett tag. Vad frågar man liksom den författare som man tycker så mycket om och vars böcker berör en. Man vill ju fråga så mycket :) Tack tack :)

      Radera
  4. Riktigt bra frågor med intressanta svar. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket och tack för att du tog dig tiden till att läsa :)

      Radera
  5. Väldigt intressant att läsa! :)

    SvaraRadera

Tack för din kommentar :)
Kom gärna tillbaka hit ifall du vill se mitt svar på din kommentar eller registrera dig för e-post/klicka i avisera mig, på så sätt kan du även se mitt svar på din kommentar.